Idag var en lång dag. Vi började morgonen med en hajk på en eller två timmar. Det var varmt idag. Åtminstone 40 grader i solen. Hajken tog oss nedför ett berg och vi lärde oss om olika frukter som växte i området och hur man odlar växter med minimal vätskekonsumption.

Efter hajken åkte vi till ett köpcenter och åt lunch. Årets första shwarma b?lafa. Sjukt gott. På frågan vad han tyckte om sin första shwarma b?lafa någonsin svarade Liam Sallmander att den var riktigt god. Mycket godare än kebaben hemma.

Efter lunch åkte vi till Har Hertzel (Hertzelberget). Där ligger många framstående Israeliska människor begravda. Premiärministrar, borg mästare och vetenskapsmän men framförallt så ligger stora delar av den israeliska armen begraven där. Vi gick omkring där i över två timmar och fick höra fantastiska och fruktansvärda historier om krig och fred. Sionismen växte för varje steg man tog.

Vid foten av berget ligger Hertzelmuseet. Och medan halva gruppen fick uppleva det audio-visuella museet om Hertzels liv fick andra halvan prata med en livs levande soldat som Misha hade tagit dit. Han berättade om hur det var att göra armen och om hur det var att göra Alia till Israel. Killarna ville för det mesta veta saker om hans vapen medan tjejerna mest tyckte han var snygg. Men alla verkade tycka att det var mycket intressant. Efter ett tag bytte de två grupperna.

Kvällen avslutades med middag på Burgers Bar i centrala Jerusalem och en shoppingrunda på Ben Yehuda gatan, en av Jerusalems största gator.

Jag vill avsluta kvällens inlägg med ett par tankar som jag funderade över medan jag gick runt på Har Hertzel och såg alla gravar. Jag skrev ned dem på min mobiltelefon eftersom det var det enda jag hade till hands.

"Jag slås av tanken om vad jag gör i Sverige. Här går jag, bland tusentals döda soldater, en del inte äldre än 16, som alla dog bara för att jag skulle kunna uppleva det här landet idag. Jag tror aldrig jag har hört talas om ett folk som är så patriotiska att de offrar sina liv för att andra, icke-israeler, ska få en chans att smaka på detta land. Och vad gör jag? Jag lever i mitt trygga Sverige, ett land jag inte känner som MITT land och som jag inte vill försvara. Men inte heller Israel vill jag försvara, inte för att jag inte älskar landet, för det gör jag. Nej, jag vill inte försvara Israel för jag är för feg, jag vågar inte. Jag menar hur självisk får man bli?

Hillel sa: behandla andra som du själv vill bli behandlad. Men innebär inte det att vi då har en skyldighet att behandla andra som de behandlar en själv? Borde inte jag ställa mig upp för det här landet för att andra ska få se det, som de döda har gjort för mig?

Ibland skäms jag över mig själv!"

Sov Gott

Zucram