Detta blir ett långt inlägg med flera bildmontage så sluta inte läsa förens ni ser att inlägget tar slut!

Okej, mycket har hänt. Och när jag säger mycket så menar jag MYCKET. På grund av att hotellet i Jerusalem ville ha 100 kronor om dagen för internet och min ekonomiska situation inte tillåter det har jag inte kunnat skriva på en eller två dagar. Detta är löst nu då vi idag hittade ett ?gratis? wi-fi nät att ?låna?. Men vi börjar från början igår morse.

1:a Juni! På morgonen lämnade vi Givat för att åka till en ORT skola och träffa lite Israeliska ungdomar. Besöket var kort men intressant. Våra ungdomar fick leka lekar och göra övningar tillsammans med Israelerna, intressant som sagt.
Efter ORT vände bussen mot öster och vårt slutgiltiga mål, Den Gyllene Staden, Tzion, Jerusalem. Första stoppet i Jerusaelm: Tempelinstitutet. Ett museum som inte är något riktigt museum. Det är nämligen så att allt man har i Tempelinstitutet är inte kopior eller gamla reliker utan nytillverkat, redo för användning när vi sak bygga det tredje templet. Mycket intressant.
Efter detta gick vi till de södra utgrävningarna och fick bland annat en virtuell guidning av det andra Templet. Sjukt koolt faktiskt.

Sen kom vi till dagens höjdpunkt. The Western Wall, The Wailing Wall, Klagomuren, HaKotel. För mig är det alltid lika speciellt att komma till Kotel. Jag har varit där åtminstone fyra gånger tidigare men varje gång känns det som första gången jag är där. Att vara på den platsen som otvivelaktigt är så nära det går att komma templet och det heligaste heligaste ger mig alltid en känsla av tillhörighet och en känsla av ett enormt arv.
Visserligen var det en fantastisk upplevelse för mig men jag kan bara minnas tillbaka till den riktiga första gången jag var där (på min israelresa 2001) och försöka förstå hur de som är där för första gången känner. De fick gå med stängda ögon, ledda av vänner ända fram till muren och inte öppna ögonen förens de är 30 centimeter ifrån den. En helt otrolig upplevelse.
För ganska många så starkt att de brast ut i gråt. Känslorna vällde över dem och tårarna rann ner för deras ansikten. Jag tror inte det var en enda tjej som inte grät men även på killsidan kunde man se ett och annat blött öga. Vi davnade mincha, backade sakta bak från Kotel, kramade om de som behövde kramas om och gick därifrån. Ytterligare ett oförglömligt minne skapat.

På bussen tillbaka tog jag tillfället i akt och med hjälp av alla deltagarna ringde vi till Sverige och sjöng för min lillasyster som fyllde 16 igår, Grattis i efterskott Gabbi, Du är världens bästa lillasyster!

Väl framme vid hotellet åt vi middag och avslutade dagen med bad och bastu.



2:a Juni!
Imorse vaknade vi tidigt! Kvart i 7 gick vi upp. Vi hade en väldigt liten tidslucka att passa i Davids Stad annars skulle vi missa 3D-filmen. Vi hann! Ungarna tyckte filmen va jättehäftig, jag fick ont i ögonen, tror jag satt för långt fram eller nått.
Efter detta började vi vandra neråt i Davids stad (som är byggd på en sluttning ) och snart nådde vi Hezkias vattentunnel . Historien om vattentunneln är otrolig, men alldeles för lång för att gå in på här, ni får åka på Deshe 0X istället! Eller googla det!
I alla fall. 20 minuters gående i vattentunneln som är helt kolsvart (om man bortser från alla våra ficklampor), rätt så trång på vissa ställen, och med, för det mesta, vatten upp till knäna (beroende på hur lång man är). Jag har varit där förut men det var lika häftigt den här gången, det tyckte deltagarna också!

Lunch åts på Burger King i Kanyon Malcha där jag också passade på att fixa min klocka som pajat.

Efter lunch var det dags. Det var dags att fira 41 år av befrielse. 41 år av en egen, judisk, huvudstad. 41 år av lycka! Yom Yerushalayim.
Yom Yerushalayim är svårt att beskriva. Det måste upplevas. Men jag ska göra ett försök. Tänk er ett hav av judar, som tillsammans har strömmat ut på gatorna för att tillsammans hylla sin egna huvudstad. Tiotusentals människor som inte har något samband med varandra förutom att de alla är judar men som tillsammans sjunger, dansar, skrattar, gråter och glädjs åt att Jerusalem återigen är vårt. Och i mitten, Deshe 08. 52 personer. Som vanligt dock, hörs Deshe högst. Vi hördes ända från Kikar Tzion till Kotel. Och som vi sjöng och dansade. Jag har aldrig sett dessa ungar så glada. När vi väll kom fram till Kotel, som är alla människors mål för kvällen, släppte allt. Det fanns inget som kunde hålla oss tillbaka. Trötthet - släng dig i väggen. Smärta i ben och fötter ? ni har inte en chans mot oss. Inte ens nageltrång kunde stoppa oss!
Hade vi kunnat hade vi dansat och sjungit natten lång, men även de bästa av dagar måste ta slut någon gång och efter så mycket sång och dans att vi knappt kunde stå upp gick vi tillbaka till bussen, sjungandes, aldrig slutade vi sjunga, och åkte tillbaka till hotellet. Vilken kväll.

Nu sitter jag här på hotellet, klockan är halv 1, jag ska upp om 7 timmar och ta med deltagarna på nya äventyr. Men jag kan inte låta bli att tänka på kommentarer som ?Det här var det bästa jag gjort i hela mitt liv? eller ?Tack för att vi fick va med och uppleva det här, vi kommer aldrig glömma det? och inse att det är kvällar som denna som får en att förstå varför man väljer att jobba som ledare på Deshe!

God natt alla läsare!

Zucram



P.S. Jag vill be om ursäkt för alla stavfel eller meningsbyggnadsfel som jag gjort. Jag vet att en del av er läsare (burre!) är väldigt noga med sådant så jag passar på att ursäkta mig och skylla på att det är så sent.