Igår vaknade jag, för första gången på fem veckor, när jag ville (halv 1, förvånandsvärt tidigt). Det var en ny och fantastisk känsla. Att själv få bestämma när jag skulle gå upp och vad jag skulle göra. Dagen känndes bra. Jag längtade inte tillbaka, saknade inte alla deltagare och mådde allmänt bra. Jag träffade två av deltagarna av en slump på stan och kännde att jag behöver inte prata så mycket med dem, vi ses ju senare, när fritiden är över...
Men på kvällen förändrades allt. Det var som om jag hade varit på en till ledighet och skulle åka tillbaka till deltagarna när jag plötsligt verkligen insåg att det var slut. Deshe 09 var över.
När jag skulle gå och lägga mig fick jag en extrem längtan till glämsta, inte för att det är glämsta, utan för att det är nästa gång jag kommer se de flesta av deltagarna igen.

Tiden är en konstig sak... När man sitter på ledarutbildningen i februari känns allt otroligt avlägset och overkligt. När deltagarna kommer ut till glämsta på deshe-kickoffen känns allt surealistiskt och på låtsas. När Deshe börjar känns det som man har all tid i världen. Ända fram tills halvtid på resan. Då, tar allt slut. den sista halvan flyger förbi och plötsligt sitter jag här, i min lägenhet på kungsholmen, och vill tillbaka. Tillbaka till alla 40 deltagare, Tillbaka till Givat, Tillbaka till tidiga mornar och sena kvällar, tillbaka till ett fullspekat schema utan någon rast, tillbaka till Deshe.

Och till deltagarna. Tack. Tack till Aaron, Tack till Samuel, Tack till Sam Z, Tack till Michael C, Tack till Elias, Tack till Sam L, Tack till Daniel, Tack till Mikael N, Tack till Eleonora, Tack till Rebecka, Tack till Sara L, Tack till Joshua, Tack till Jessica, Tack till Michel, Tack till Noah, Tack till Lousia, Tack till Aaron D, Tack till Jael, Tack till Esther, Tack till Alexander L, Tack till Isabelle F, Tack till Michael S, Tack till Jennifer C, Tack till Annika, Tack till Meitalle, Tack till Sara F, Tack till Josphine, Tack till Sandra (Stefan), Tack till Deborah, Tack till Daniell, Tack till Anna, Tack till Sharon, Tack Isabelle S, Tack till Deborah, Tack till Emeli, Tack till Vanessa, Tack till Yael, Tack till Micaela, Tack till Hannah och tack till Alexander A.
Tack för att ni gjorde resan så fantastisk. Utan er hade resan aldrig blivit densamma.

Som vanligt kommer nog bloggen dö ut nu. Eller inte dö, alla gammla inlägg kommer finnas kvar men det kommer nog inte bli några nya. Hoppas det har varit kul att läsa. Jag har i alla fall haft otroligt roligt av att skriva och alla som kommenterat, läst och tackat ska själva ha ett stort tack för att ni läst.
Vem vet, kanske kommer Zucram.com tillbaka nästa år.

Till slut:

Vill tacka alla ungar nu,

Deshe 09 är slut.

Tack för all den tiden som vi haft.

Kramas hårt håll om varann.

Okej att gråta lite grann.

Men nu finns inte Deshe mer.

Ni vet väl att vi älskar er



//Zucram