Sagan om tvätten - det ni inte visste om de senaste två dagarna
Jag trodde att jag varit med om det mesta som ledare. Jag har ändå genomgått flera ledarutbildningar, jobbat fyra glämsta-perionder och, det som väger allra tyngst, snart tre deshe-resor. Jag har upplevt allt från allvarliga astmaanfall, till benbrott till familjekriser och så vidare, listan är lång.
Men de senaste två, tre dagarna har utan tvekan varit de mest påfrestande någonsin i min ledarkarriär. Vi tar det från början…
I lördags, alltså den 30/5, lämnade hela gruppen in tvätt som vi alltid gör. Tvätten skulle kommit tillbaka i måndagskväll så vi kunde packa till Jerusalem. Jag, som aldrig haft problem med tvätten på någon av de tidigare resorna, lämnade i princip in hela min packning. I tisdags, vid lunch-tid, alltså när resan till Jerusalem skulle börja, hade tvätten fortfarande inte dykt upp. Senare samma kväll fick vi ett underligt besked. Det hade skett en olycka i tvätteriet och det verkade som om nästan all vår tvätt var förstörd.
VA?, Vad sa du? Tvätten har brunnit upp? Häckar du eller?
Till hotellet i Jerusalem vid halv ett på natten kom 3 små påsar med väldigt lite kläder i. Allt stank rök och en del var till och med bränt.
Eh, okej. Vad gör vi nu? Krismöte!!!
Olika förslag diskuterades men alla med samma problem. Nya kläder kostar pengar. Vi behövde kläderna igår men försäkringsärenden tar tid, det vet vi. Som Ronny Netzer skulle ha sagt: ”Jamenar, vem ska betala för kalaset?”
Dessutom visste vi inte om det verkligen stämde att all tvätt förstörts, något vi för övrigt fortfarande är osäkra på.
Hela gårdagen gick ut på att samla in listor av deltagarna och försöka värdera vad allt kan vara värt. Visst, be en 14-årig kille att rabbla upp allt han skickat in på tvätt för en vecka sedan och be honom sen uppskatta vad det är värt. Ha, när jag var i den åldern kom jag knappt ihåg vad jag hade på mig dagen innan och jag visste inte ens vad ordet märke betydde, sådant skötte mamma.
I alla fall, till idag.
Imorse efter tfilan stannade jag och Micke kvar på hotellet för att sammanställa alla listor. Vi fick dessutom omvärdera allt eftersom priserna var alldeles för godtyckliga. Den sammanlagda listan skulle sedan faxas eller mailas till Givat. Något som visade sig vara svårare än vad vi trott. Jag är i skrivande stund fortfarande osäker på om Givat fått listan.
På tal om Givat. Folk undrar ofta varför vi valt att ha Givat som vår bas. Här är anledningen: Jackie, big-boss-man där, sa till Micke i något i stil med ”Oroa er inte, allt kommer lösa sig, behöver ni pengar till nya kläder lånar vi er tills att är utrett”. Hur gästvänlig får man bli?
Nu var det dags att ta tag i klädproblemet på riktigt. Men först var det dags att berätta nyheterna för barnen. Förvånansvärt nog tog de flesta barnen nyheterna över all förväntan. Visst var det lite tårar men överlag tog de det bra. Så efter att deltagarna varit på Har Herzl och vid Knesset åkte hela truppen till Kenyon Malcha. Micke hade fixat så att vi skulle få handla på affären ZIP till förmånliga priser. Detta var lättare sagt än gjort. 40 ungdommar plus ledare som alla sprang runt i en affär, alla ute efter ungefär samma sak: T-Shirts, underkläder och shorts. Det finns ett bra ord på hebreiska för det här: Balagan.
Men det gick rätt bra ändå, förutom lite strul med kort-betalningen när det var dags att betala. Jag fick med mig två t-shirts, fem strumpor, två boxer och en skjorta. Inte tillräckligt men borde räcka i några dagar.
Kvällen spenderade vi hos familjen Horden med en bättre BBQ och en massa sånger. I Skrivande stund (jag förskriver allt med papper och penna för första gången på en mindre evighet) är vi på väg tillbaka till hotellet för en god natts sömn.
Förresten, höll på att glömma att Jessica Lewin fyller år idag. Vi har själklart sjungit för henne både en och två gånger och när jag bad henne att med tre ord beskriva sin födelsedag sa hon ”definitivt topp tre”.
Jag tog en massa bilder hos hordens men är alldeles för trött för att posta dem nu. Kanske kommer de upp imorn innan shabbes.
Nej nu vet jag inge mera
Kram och kyss och hjärtligt tack sen,
Men nu ska vi ut och bränna grannbaracken
Fast jag ska gå och sova.
God natt
//Zucram
Men de senaste två, tre dagarna har utan tvekan varit de mest påfrestande någonsin i min ledarkarriär. Vi tar det från början…
I lördags, alltså den 30/5, lämnade hela gruppen in tvätt som vi alltid gör. Tvätten skulle kommit tillbaka i måndagskväll så vi kunde packa till Jerusalem. Jag, som aldrig haft problem med tvätten på någon av de tidigare resorna, lämnade i princip in hela min packning. I tisdags, vid lunch-tid, alltså när resan till Jerusalem skulle börja, hade tvätten fortfarande inte dykt upp. Senare samma kväll fick vi ett underligt besked. Det hade skett en olycka i tvätteriet och det verkade som om nästan all vår tvätt var förstörd.
VA?, Vad sa du? Tvätten har brunnit upp? Häckar du eller?
Till hotellet i Jerusalem vid halv ett på natten kom 3 små påsar med väldigt lite kläder i. Allt stank rök och en del var till och med bränt.
Eh, okej. Vad gör vi nu? Krismöte!!!
Olika förslag diskuterades men alla med samma problem. Nya kläder kostar pengar. Vi behövde kläderna igår men försäkringsärenden tar tid, det vet vi. Som Ronny Netzer skulle ha sagt: ”Jamenar, vem ska betala för kalaset?”
Dessutom visste vi inte om det verkligen stämde att all tvätt förstörts, något vi för övrigt fortfarande är osäkra på.
Hela gårdagen gick ut på att samla in listor av deltagarna och försöka värdera vad allt kan vara värt. Visst, be en 14-årig kille att rabbla upp allt han skickat in på tvätt för en vecka sedan och be honom sen uppskatta vad det är värt. Ha, när jag var i den åldern kom jag knappt ihåg vad jag hade på mig dagen innan och jag visste inte ens vad ordet märke betydde, sådant skötte mamma.
I alla fall, till idag.
Imorse efter tfilan stannade jag och Micke kvar på hotellet för att sammanställa alla listor. Vi fick dessutom omvärdera allt eftersom priserna var alldeles för godtyckliga. Den sammanlagda listan skulle sedan faxas eller mailas till Givat. Något som visade sig vara svårare än vad vi trott. Jag är i skrivande stund fortfarande osäker på om Givat fått listan.
På tal om Givat. Folk undrar ofta varför vi valt att ha Givat som vår bas. Här är anledningen: Jackie, big-boss-man där, sa till Micke i något i stil med ”Oroa er inte, allt kommer lösa sig, behöver ni pengar till nya kläder lånar vi er tills att är utrett”. Hur gästvänlig får man bli?
Nu var det dags att ta tag i klädproblemet på riktigt. Men först var det dags att berätta nyheterna för barnen. Förvånansvärt nog tog de flesta barnen nyheterna över all förväntan. Visst var det lite tårar men överlag tog de det bra. Så efter att deltagarna varit på Har Herzl och vid Knesset åkte hela truppen till Kenyon Malcha. Micke hade fixat så att vi skulle få handla på affären ZIP till förmånliga priser. Detta var lättare sagt än gjort. 40 ungdommar plus ledare som alla sprang runt i en affär, alla ute efter ungefär samma sak: T-Shirts, underkläder och shorts. Det finns ett bra ord på hebreiska för det här: Balagan.
Men det gick rätt bra ändå, förutom lite strul med kort-betalningen när det var dags att betala. Jag fick med mig två t-shirts, fem strumpor, två boxer och en skjorta. Inte tillräckligt men borde räcka i några dagar.
Kvällen spenderade vi hos familjen Horden med en bättre BBQ och en massa sånger. I Skrivande stund (jag förskriver allt med papper och penna för första gången på en mindre evighet) är vi på väg tillbaka till hotellet för en god natts sömn.
Förresten, höll på att glömma att Jessica Lewin fyller år idag. Vi har själklart sjungit för henne både en och två gånger och när jag bad henne att med tre ord beskriva sin födelsedag sa hon ”definitivt topp tre”.
Jag tog en massa bilder hos hordens men är alldeles för trött för att posta dem nu. Kanske kommer de upp imorn innan shabbes.
Nej nu vet jag inge mera
Kram och kyss och hjärtligt tack sen,
Men nu ska vi ut och bränna grannbaracken
Fast jag ska gå och sova.
God natt
//Zucram
Kommentarer
Postat av: Lotta A (Sam Z´s mamma)
Jag är inte det minsta förvånad över att barnen inte var ledsnare än vad de är. De har inget begrepp om att deras kläder kostar massa pengar och är på något sätt vanda vid att "någon annan" dvs oftast vi föräldrar, i det här fallet ni ledare sköter allt sådant. Jag är oerhört tacksam för att ni gör det!/Lotta
Postat av: Nitzan
Alltså det där med tvätten är riktigt jävla kefft...
men jag antar att kenyon malcha inte var en besvikelse, det är ett fint köpcenter
Trackback
